jobbahårtochmåbra

Kanariefågeln utanför plenisalen till Greklands parlament manifesterar konkret betydelsen av kulturskillnad.

 För mitt i det pampiga och officiella uppenbarar sig en liten mysig hemlik miljö med krukväxter och en kvittrande kanariefågel. Helt oväntat. Ändå möjligt. Vid de flertal besök jag gjort i Sveriges riksdagshus har jag inte i någon offentlig yta lagt märke till ett enda personligt avtryck. I ländernas plenisalar råder likhet och olikhet. Likhet i att en ledamot talar och få är där och lyssnar. Olikhet i sättet att framföra budskapet. Grekledamoten har stora yviga rörelser och i affekt basunerar han ut sitt tal till synes manusfritt och reaktioner på det han säger ges direkt. En annan sak är att fler rör på sig, det har jag aldrig sett i riksdagens plenisal.  Vårt system framstår som  robust, tråkigt, demokratiskt och effektivt.

 I Grekland framstår människorna.

 Men hur är det demokratiska systemet?

Om fågeln tydligt visar på en kulturskillnad så är kvinnobilden till det yttre dubbel.  Kvinnorna i parlamentet verkade vara av två slag antingen alldeles "vanliga" eller överfixade feminor, trippades fram  på klapprande stilettklackar. En typ av kvinnor som i alla fall jag inte mött eller sett i riksdagen. 

Min slutsats är att Grekland och Sverige bör förenas nu, till bådas bästa.