Giv mig spänst 2025
Volleyboll före jul. Perfekt upplägg för smash, tar sats, går upp….inget händer, jo, yes, nu, upp en, två, tre och FYRA cm, sen ned och ingen smash blev det där.
"Johan, du måste hoppa upp för att smasha" Min kropp lyder inte, den säger till mig lite beklagande "Tyvärr förmågan finns inte längre". Fan också. Vart har min fina spänst tagit vägen?
Jag tänker tillbaka till årskurs 8 och höjdhoppet. Vi var tre kvar när ribban lades upp på 1.40 m. Det var Ulf, Per-Anders och jag. Det måste sett rätt komiskt ut. De båda långa och stora 14-åringar. Ribban och tjockmattan framför oss. De hoppade in från höger och jag från vänster. De står som giganter och på andra sidan står jag, en liten parvel. Minst i klassen och utan synliga muskler (ihärdig dock).
De gick båda lätt över 1.40 m. Min tur nu då, satte fart, hoppade upp och med elegant floppteknik gled jag också över ribban. Ok nu är det över för mig. Jag är ju bara 158 cm och de säkert 180 cm.
På 1.45 m rev Per-Anders ut sig. Jag och Ulf klarade. Utgången var nu given. Att jag skulle klara 1.50 m. Omöjligt, gick fram till ribban, perfekt ögonhöjd. Ulf rev. Jag koncentrerade mig och såg mitt hopp i huvudet. Satte fart, hoppade upp och gled oförklarligt över. Jag hoppade högst av alla. (Robert måste varit sjuk den dagen för han var galet bra på allt sånt)
Allt kan inte bara varit fin teknik, spänst i upphoppet fanns där. Sedan växte jag och nådde som högst 1.70 m.
2025 giv mig spänst. Nyårslöften funkar sådär, jag vet, men min mikro-träning kan faktiskt bli en realitet. Hoppa lite här och hoppa lite där och hoppa hit och hoppa dit, lite varje dag. Det tänker jag fixa så jag kan smasha 2025. 
Skidåkning ger grundspänst
